I en liten by i de turkiska bergen, inte långt från Svarta havets kust, satt jag en gång bredvid en äldre kvinna som talade ett språk jag aldrig hade hört förut. Det var laziska – ett sydkaukasiskt språk utan eget skriftsystem, buret genom generationer enbart av röster. Hon berättade om havet, om tebuskar, om sin mors vaggvisor. Hennes barnbarn, som satt bredvid oss och scrollade på sin telefon, förstod knappt ett ord.
Det var ett stilla ögonblick, men det skar genom mig som en kall vind. Jag insåg att jag bevittnade något som händer överallt på jorden, hela tiden: ett språk som långsamt glider ur världen, som sand mellan fingrarna.
Enligt uppskattningar från UNESCO och språkforskare världen över talas det i dag någonstans mellan 6 000 och 7 000 språk på jorden. Det exakta antalet är svårt att fastställa – gränsen mellan ett "språk" och en "dialekt" är ofta mer politisk än lingvistisk. Men det som de flesta forskare är överens om är att en stor andel av dessa språk är hotade. Vissa bedömningar menar att uppåt hälften kan vara borta innan seklets slut, även om sådana prognoser naturligtvis är osäkra.
Det innebär inte bara att ord försvinner. Varje språk bär på ett unikt sätt att organisera verkligheten – ett eget koordinatsystem för tanken, om man så vill. När ett språk dör tystnar inte bara en grammatik. En hel karta över världen viks ihop och läggs undan, för alltid.
Orsakerna är många och sammanflätade, som rötterna på ett gammalt träd:
Det är lätt att tänka på språkdöd i rent praktiska termer: färre ord, färre grammatiker att hålla reda på. Men förlusten är djupare än så. Låt mig ge några exempel som har stannat kvar hos mig från mina resor och studier.
Det australiska språket guugu yimithirr (talat av en grupp aboriginer i Queensland) använder inte relativa riktningar som "vänster" och "höger". I stället använder talarna alltid absoluta väderstreck – norr, söder, öster, väster. En talare av guugu yimithirr säger inte "flytta glaset lite åt vänster" utan kanske "flytta glaset lite åt nordväst". Forskning har visat att detta ger talarna en remarkabel rumslig orientering. De bär i princip en inre kompass, inbyggd i sitt modersmål.
Om guugu yimithirr försvinner, försvinner inte bara ord – det försvinner ett helt sätt att vara i rummet.
Det har blivit något av en kliché att nämna att inuitiska språk har "många ord för snö" – och verkligheten är mer komplex än myten. Men kärnan i observationen stämmer: språk som utvecklats i specifika miljöer bär ofta på extremt finkorniga distinktioner som saknas i andra språk. Nomadfolk i Sibirien kan ha dussintal termer för olika renstadier. Polynesiska navigatörer har ord för havsvågors mönster som inte har någon motsvarighet i europeiska språk.
Det handlar om ekologisk kunskap inbäddad i grammatik. När ett sådant språk försvinner kan det jämföras med att bränna ett helt bibliotek av observationer som aldrig skrevs ner – bara talades.
Aymarafolket i Anderna har ett fascinerande förhållande till tid. I deras språk ligger det förflutna framför talaren (för det kan man se) medan framtiden ligger bakom (för den är okänd). Det uttrycks inte bara i ord utan i gester – en aymaratalare pekar framåt när hen pratar om det som redan hänt. Det utmanar den djupt rotade föreställningen i västvärlden att framtiden alltid ligger "framför oss".
Mitt i den dystra bilden finns det ljuspunkter – människor och rörelser som arbetar för att dokumentera, bevara och återuppliva hotade språk.
Över hela världen finns dedikerade individer som spelar in de sista talarna, skapar ordböcker och utvecklar undervisningsmaterial. Organisationer som Endangered Languages Project och The Language Conservancy samlar in inspelningar, grammatikor och berättelser. Det är ett arbete som ofta sker under tidspress – ibland bokstavligen ett kapplöpp mot klockan när de sista talarna är gamla och sjuka.
Digital teknik har öppnat nya vägar. Appar för språkinlärning, YouTube-kanaler på minoritetsspråk, poddar och sociala medier ger hotade språk nya arenor. Det finns i dag till exempel aktiva gemenskaper som skapar TikTok-innehåll på walesiska, maori och hawaiiska.
Min uppfattning är att teknologin inte ensam kan rädda ett språk – ett språk lever bara om människor talar det i sin vardag – men den kan ge det synlighet och status, vilket i sin tur kan inspirera nya generationer att lära sig.
Det finns faktiskt språk som har återupplivats från nästan total tystnad:
Dessa exempel visar att språkdöd inte alltid behöver vara slutgiltig, även om det kräver enorma insatser och politisk vilja.
Man behöver inte resa till Turkiets berg eller Australiens öknar för att möta hotade språk. Här i Norden finns samiska – eller rättare sagt de samiska språken, för det rör sig om en hel familj av besläktade språk. Vissa av dem, som pitesamiska och umesamiska, har mycket få talare kvar. Lulesamiska och sydsamiska klassas som allvarligt hotade.
Den svenska staten har historiskt bidragit till denna situation genom politik som aktivt motarbetade samiska språk och kultur, bland annat genom nomadskolor där barn förbjöds tala sitt modersmål. Det är en del av vår historia som vi fortfarande bearbetar.
I dag finns insatser för att stärka samiska språk – genom Sametinget, samiska förskolor och medier som SVT:s samiska redaktion – men vägen är lång. Det finns också andra minoritetsspråk i Sverige med skiftande status, som meänkieli, romani chib och jiddisch, vilka alla har erkänts som nationella minoritetsspråk.
Det är lätt att känna maktlöshet inför en global process driven av enorma strukturella krafter. Men det finns saker som spelar roll:
Jag tänker ofta tillbaka på den kvinnan vid Svarta havet och hennes laziska vaggvisor. Jag tänker på hur varje språk är som en stig genom landskapet – en stig som visar världen från en vinkel som ingen annan stig erbjuder. När stigen växer igen förlorar vi inte bara en väg, vi förlorar möjligheten att se det vi aldrig annars skulle ha sett.
I Sverige, ett land som gärna talar om mångfald och öppenhet, har vi ett särskilt ansvar. Vi bär på en historia där samiska språk förtrycktes, och vi lever i en nutid där globaliseringen ständigt smalnar av det lingvistiska landskapet. Men vi lever också i en tid där medvetenheten växer – där fler och fler förstår att ett språk inte bara är ett kommunikationsverktyg, utan ett helt sätt att vara människa.
Kanske är det så att den viktigaste resan inte alltid handlar om att korsa hav och berg. Ibland handlar den om att sätta sig ner, lyssna noga och försöka höra det som snart kanske inte hörs längre. Och i det lyssnandet, i den stillheten, kanske vi lär oss något om oss själva – om vad det betyder att vara en art som har tusentals sätt att berätta sin historia, men som riskerar att glömma de flesta av dem.
En nyfiken världsresenär och kulturentusiast som brinner för att förstå hur människor lever och tänker runt om i världen. Med ryggsäck och anteckningsblock utforskar Theo både avlägsna platser och vardagliga kulturella fenomen.
Inga kommentarer ännu. Bli den första!
En utforskning av platsnamn världen över – från samiska fjällnamn och fornnordiska bynamn till Istanbuls gåtfulla etymologi – och vad de avslöjar om makt, minne, landskap och vår djupt mänskliga längtan efter att höra hemma.
En resa genom världens festivaler – från Holi i Indien till hanami i Japan och midsommar i Sverige – och vad de berättar om identitet, förändring och vår gemensamma mänskliga längtan efter mening.
En resa genom teets kulturella universum – från Kyotos tysta teceremonier och Istanbuls tulpanglas till Darjeelings dimmiga kullar – och hur en enkel kopp te berättar om gästfrihet, makt, närvaro och mänsklig gemenskap.
En resa längs världens floder – från Mekong och Ganges till Donau och svenska älvar – och vad de berättar om civilisation, identitet, konflikter och vår gemensamma mänskliga längtan efter rörelse och mening.
