Första gången jag verkligen förstod vad en festival är stod jag på en kyrkogård i Oaxaca, Mexiko, omgiven av ringblommor, rökelse och skratt. Det var Día de los Muertos – de dödas dag – och runt mig satt familjer vid sina anhörigas gravar, åt tamales, spelade musik och berättade historier. En kvinna i min ålder lade försiktigt en flaska mezcal vid en gravsten och viskade något jag inte hörde. Barnen sprang mellan ljusen. Ingen grät. Eller rättare sagt: några grät, men det var inte den sortens tystnad som omger döden i Sverige. Det var liv, högljutt och ömt och alldeles närvarande.
Jag stod där med min ryggsäck och kände hur mina egna koordinater för "högtid" och "sorg" ritades om. Festivaler, förstod jag den natten, är inte bara firanden – de är kulturella kompasser som visar ett samhälle var det befinner sig och vart det är på väg.
Ordet "festival" kommer från latinets festivalis, som i sin tur härstammar från festum – fest, högtid. Men bortom etymologin rymmer begreppet något djupare. En festival är en tidpunkt då det vardagliga bryts – då gator som vanligtvis fylls av bilar och brådska istället ockuperas av parader, altare, danser eller eldar. Det är ett kollektivt avbrott, en paus där samhället stannar upp och säger: det här är vi.
Antropologen Victor Turner kallade sådana ögonblick för liminala – tröskeltillstånd där de vanliga reglerna tillfälligt upphävs och något nytt kan träda fram. I den meningen är festivaler inte bara bakåtblickande traditioner. De är levande laboratorier för identitet.
Låt mig ta er med på en resa till tre högtider som jag antingen upplevt själv eller studerat på nära håll. Var och en berättar något om hur traditioner navigerar i en föränderlig värld.
I norra Indien, när våren bryter fram i mars, exploderar gatorna i moln av färgpulver. Holi, som ofta kallas färgernas festival, har rötter i hinduisk mytologi – berättelsen om Prahlada och segern över demonkvinnan Holika symboliserar det godas triumf. Men det som slår en besökare är inte mytologin, utan känslan. Under Holi suddas sociala hierarkier ut. Rika kastar färg på fattiga, barn på äldre, kvinnor på män. Det finns en sällsynt jämlikhet i kaoset.
I moderna indiska storstäder som Delhi och Mumbai har Holi de senaste åren mött nya frågor. Syntetiska färger som kan irritera hud och ögon har lett till en rörelse för ekologiska alternativ. Vattenslöseriet under festivalen diskuteras i regioner med torka. Och i diasporasamhällen – från London till Stockholm – firas Holi på parker och parkeringsplatser, anpassad men fortfarande levande. Min uppfattning är att just den spänningen, mellan bevarande och anpassning, är det som gör Holi så fascinerande som kulturellt fenomen.
I Japan finns ett begrepp som heter mono no aware – en svårfångad känsla av vemod inför tingens förgänglighet. Ingen högtid fångar det bättre än hanami, traditionen att samlas under körsbärsträden när de blommar i april. Familjer och kollegor breder ut filtar under grenarna, äter bento-lådor, dricker sake och betraktar blommorna som faller.
Det som gör hanami remarkabelt är att det inte firar något bestående. Tvärtom – det firar just det faktum att blommorna snart är borta. Det är en meditation över tid, inbäddad i en picknick.
Historiskt sträcker sig hanami tillbaka till Nara-perioden (710–794 e.Kr.), då det enligt gängse uppfattning framför allt var plommonblommor som beundrades, inspirerat av kinesisk tradition. Körsbärsblommorna tog över som det primära objektet under Heian-perioden. Idag har hanami blivit en global företeelse – körsbärsträd planterade som diplomatiska gåvor blommar i Washington D.C., i Hamburg och i Kungsträdgården i Stockholm. Traditionen reser, men bär den med sig samma vemod? Det kan tänkas att det som växer fram i andra länder är något nytt – inte en kopia, utan en hybrid.
Och så har vi vår egen. Midsommar – den högtid som kanske mer än någon annan definierar det svenska kulturlandskapet för omvärlden. Stången som reses, kransarna som binds, snapsvisorna som sjungs med varierande musikalisk precision. Sill, potatis, jordgubbar och den där särskilda stämningen av ljus som vägrar ta slut.
Men midsommar är också en högtid i förändring. Historikerna pekar på att dagens firande är en relativt sen konstruktion – mycket av det vi uppfattar som urgammalt formaliserades först under 1800-talet som del av nationalromantiken. Majstången har troligen medeltida rötter, men dess symbolik har omtolkats genom seklerna.
Idag navigerar midsommar mellan det traditionella och det inkluderande. I de mångkulturella förorterna där jag växte upp fylldes midsommarängen av familjer från ett dussin länder. Jag minns min granne Fatima som band midsommarkrans med sina döttrar medan hon berättade att blommorna påminde henne om en festival i Marocko. Två traditioner möttes i ett knippe prästkragar, och ingen av dem blev mindre av det.
Det finns ett mönster i hur festivaler utvecklas, och jag tänker på det som en karta med flera lager. Det äldsta lagret är den mytologiska eller religiösa grunden – berättelsen som ger högtiden dess existensberättigande. Ovanpå det ligger det sociala lagret – de normer och ritualer som växt fram kring firandet. Och överst finns det samtida lagret – de anpassningar, ifrågasättanden och nytolkningar som varje generation lägger till.
Ta Día de los Muertos som exempel igen. Det mytologiska lagret hämtar från förkoloniala aztekiska traditioner blandade med katolska helgondagar. Det sociala lagret omfattar altarbyggandet, maten, musiken. Och det samtida lagret? Här hittar vi Disneys film Coco, som spred traditionen globalt, men också debatter om kommersialisering och kulturell appropriering när festivalen filas ner till en estetik – målade dödskallar på t-shirts – utan förståelse för dess djup.
Samma dynamik syns överallt. Kinesiska nyåret har blivit en global kommersiell händelse, men för många kinesiska familjer handlar det fortfarande om tuányuán – återförening. Karneval i Rio genererar enorma turistintäkter, men sambaskolorna i favellorna bär med sig berättelser om motstånd och afrobrasiliansk identitet. Diwali, ljusens festival, firas i Indien, Trinidad, Fiji och Leicester i England – varje plats med sin egen accent.
En fråga som ständigt dyker upp är huruvida kommersialiseringen av traditionella festivaler utgör ett hot. Det är en debatt utan enkla svar. Å ena sidan kan turism och marknadsföring urvattna en högtids djupare mening. När Holi blir en "färgfest" på en europeisk musikfestival utan koppling till hinduisk tradition, förlorar den sin kompassriktning. Å andra sidan har traditioner alltid förändrats – det ligger i deras natur. En festival som inte anpassar sig riskerar att bli ett museum.
Jag menar att nyckeln ligger i vem som berättar historien. När de som bär traditionen också är de som tolkar och utvecklar den, då lever festivalen vidare med integritet. Problem uppstår när berättarrätten tas över av externa aktörer – marknadsförare, turismbyråer, influencers – som ser formen men missar själen.
Pandemin 2020–2021 tvingade många festivaler in i digitala format. Hanami streamades på YouTube. Diwali firades via Zoom. Midsommar krympte till kärnfamiljen. Något gick förlorat – den fysiska samvaron, dofterna, den kollektiva energin. Men något annat uppstod. Diasporasamhällen kunde plötsligt delta i hemlandets högtider i realtid. Äldre som inte orkade till festplatsen kunde se barnbarnen dansa på en skärm.
Det finns tecken på att denna digitala dimension kommer att leva kvar som ett komplement, inte en ersättning. Festivaler är i grunden kroppsliga upplevelser – doften av ringblommor, smaken av sill, känslan av färgpulver mot huden. De behöver fysisk närvaro för att fullborda sitt löfte. Men den digitala tråden kan binda samman dem som är utspridda över världen.
Om jag har lärt mig något under mina resor är det att festivaler, trots alla sina olikheter, ritar på samma mänskliga karta. De handlar om att markera tidens gång. Om att hedra de som kom före oss. Om att fira att vi fortfarande är här, tillsammans. Om att – för en dag, en natt, en vecka – lyfta blicken från det vardagliga och påminna oss om att livet rymmer dimensioner vi inte alltid hinner se.
I Oaxaca den där natten bland ringblommorna och ljusen förstod jag att min granne Fatima som band midsommarkransar, den japanska familjen under körsbärsträdet och den mexikanska kvinnan vid gravstenen alla navigerade med samma kompass. Den pekar inte norrut eller söderut. Den pekar mot mening.
Och kanske är det den vackraste insikten av alla: att vi, trots alla våra olikheter, firar av samma anledning. Vi firar för att vi är här. Vi firar för att vi minns. Vi firar för att vi hoppas.
Nästa gång du står vid midsommarstången, eller ser Diwali-ljusen tändas i grannens fönster, eller skymtar körsbärsblommorna i Kungsträdgården – stanna en stund. Känn kompassnålen röra sig. Du är del av en berättelse som är mycket äldre och mycket större än du anar.
En nyfiken världsresenär och kulturentusiast som brinner för att förstå hur människor lever och tänker runt om i världen. Med ryggsäck och anteckningsblock utforskar Theo både avlägsna platser och vardagliga kulturella fenomen.
Inga kommentarer ännu. Bli den första!
En utforskning av platsnamn världen över – från samiska fjällnamn och fornnordiska bynamn till Istanbuls gåtfulla etymologi – och vad de avslöjar om makt, minne, landskap och vår djupt mänskliga längtan efter att höra hemma.
En resa genom teets kulturella universum – från Kyotos tysta teceremonier och Istanbuls tulpanglas till Darjeelings dimmiga kullar – och hur en enkel kopp te berättar om gästfrihet, makt, närvaro och mänsklig gemenskap.
En resa längs världens floder – från Mekong och Ganges till Donau och svenska älvar – och vad de berättar om civilisation, identitet, konflikter och vår gemensamma mänskliga längtan efter rörelse och mening.
En utforskning av arkitekturens tysta språk – från marockanska riader till svenska torp och japanska tehus – och hur byggnader avslöjar kulturers djupaste värderingar om makt, gemenskap och det goda livet.
