Tänk dig att du ska boka en tid hos vårdcentralen. Du ringer det gamla telefonnumret, men möts av en röst som säger: "Ladda ner vår app eller logga in på 1177.se för att boka din tid." Du har varken smartphone eller BankID. Vad gör du?
För de flesta av oss låter det som ett icke-problem. Vi plockar fram telefonen, sveper några gånger och bokar tiden medan vi väntar på bussen. Men för hundratusentals svenskar — många av dem äldre — är det här ögonblicket en mur. En digital mur som samhället har byggt utan att riktigt tänka på vem som hamnar på fel sida.
Det är det jag vill prata om idag. Inte om den senaste AI-modellen eller det hetaste startupet, utan om det som händer när digitaliseringen lämnar människor bakom sig.
Digitalt utanförskap handlar om att inte kunna delta fullt ut i ett samhälle som i allt högre grad förutsätter digital kompetens och digital tillgång. Det kan bero på flera saker:
I praktiken kan det innebära att man inte kan deklarera digitalt, inte kan använda Swish, inte kan ta del av myndighetsinformation som bara finns på nätet, eller inte kan kontakta sin bank — eftersom kontoret stängde för tre år sedan.
Det är lätt att tänka att det bara handlar om äldre. Och ja, äldre är överrepresenterade. Enligt Internetstiftelsens årliga rapport "Svenskarna och internet" finns det en tydlig skillnad i internetanvändning mellan åldersgrupper, där de äldsta grupperna i betydligt lägre grad använder digitala tjänster dagligen.
Men bilden är mer komplex än så. Digitalt utanförskap kan också drabba:
Det som förenar dessa grupper är att samhällets digitalisering inte har anpassats efter deras förutsättningar — utan efter dem som redan ligger i framkant.
Här vill jag stanna upp och peka på något som jag tycker att vi pratar för lite om. Digitaliseringen av offentliga tjänster har i många fall inte presenterats som ett erbjudande utan som ett krav. Bankkontor stänger. Myndigheter hänvisar till webbplatser. Vårdcentraler vill att du bokar via app.
Rent konkret innebär det att den som inte klarar av det digitala möter en helt annan verklighet. En verklighet med långa telefonköer (om telefonalternativet ens finns kvar), krångliga blanketter och en känsla av att vara till besvär.
Min uppfattning är att Sverige har varit exceptionellt bra på att digitalisera — men betydligt sämre på att säkerställa att alla hänger med i den digitaliseringen. Vi har byggt snabba, effektiva digitala lösningar och samtidigt tagit bort de analoga alternativen innan alla var redo.
Tänk på bankerna. Under de senaste tio åren har hundratals bankkontor stängt runt om i Sverige. Kontanthantering har minskat dramatiskt. Allt fler tjänster kräver BankID. För den som är van digital användare är det smidigt. Men för den äldre person som alltid gick till banken med sina räkningar? Det är en helt ny värld, och ofta en skrämmande sådan.
Det handlar inte om att vara dum eller lat. Det handlar om att en grundläggande samhällsfunktion har förändrats i grunden — och att förändringen genomförts i ett tempo som inte alla kunnat följa.
Det finns ljuspunkter. Runt om i Sverige finns initiativ som försöker överbrygga det digitala gapet:
Och på nationell nivå har frågan om digital delaktighet lyfts i olika utredningar och strategier. Men — och det här är viktigt — det finns en skillnad mellan att lyfta en fråga och att faktiskt lösa den. Jag menar att vi fortfarande saknar en sammanhållen nationell strategi som på allvar adresserar digitalt utanförskap som ett demokratiproblem.
Tänk på det så här. I ett demokratiskt samhälle har medborgaren rätt att ta del av offentlig information, att kommunicera med myndigheter och att delta i samhällslivet. Om allt fler av dessa funktioner flyttar till digitala kanaler, och en betydande grupp medborgare inte kan använda dessa kanaler, då har vi i praktiken skapat en tvådelad demokrati.
Det handlar inte bara om bekvämlighet. Det handlar om:
Det kan tänkas att vi underskattar omfattningen av problemet just för att de som drabbas ofta är de som hörs minst. De sitter inte på Twitter och klagar. De skriver inte insändare i DN. De ringer kanske sin dotter och frågar om hon kan hjälpa till med den där blanketten — igen.
Jag är inte teknikfientlig — tvärtom. Jag har byggt och sålt ett mjukvaruföretag. Jag tror på digitaliseringens kraft. Men jag tror också på att teknik ska tjäna människor, inte tvärtom. Här är några saker jag menar att vi bör tänka på:
Så länge det finns människor som inte kan använda digitala tjänster måste det finnas fullvärdiga analoga alternativ. Inte halvhjärtade telefonköer, utan riktiga möjligheter att sköta sina ärenden utan internet.
Inom teknikvärlden pratar vi om "user experience" — användarupplevelse. Men alltför ofta designas digitala offentliga tjänster för den kompetenta användaren. Vad händer om vi istället utgår från den som har minst erfarenhet? Då får alla en bättre upplevelse.
Vi lägger mycket resurser på att barn ska lära sig programmering och digital kompetens i skolan. Bra. Men vi behöver också satsa seriöst på vuxenutbildning, särskilt riktad till äldre och nyanlända.
Digitalt utanförskap är inte individens misslyckande. Det är samhällets ansvar att se till att ingen hamnar utanför grundläggande funktioner. Det borde vara lika självklart som att säkerställa att alla har tillgång till rent vatten.
Den enklaste och kanske viktigaste åtgärden: fråga dem det handlar om. Vad behöver de? Var finns hindren? Svaren är ofta enklare — och billigare — än vi tror.
Jag tänker ibland på min egen pappa, som gick bort 2018. Han var en skarp man, drev eget företag i trettio år, kunde allt om ekonomi och affärer. Men de sista åren kämpade han med bankens app, med lösenord han inte kunde hålla reda på, med uppdateringar som ändrade utseendet på allt han hade lärt sig. Han sa en gång: "Det känns som om samhället inte vill ha mig längre."
Det där uttalandet har stannat kvar hos mig. Inte för att det stämmer — samhället vill naturligtvis ha kvar alla sina medborgare. Men känslan av att bli utestängd är verklig. Och i ett land som Sverige, som är stolt över sin välfärd och sin demokrati, borde den känslan vara oacceptabel.
Digitaliseringen är inte problemet. Bristen på omtanke i hur vi genomför den — det är problemet. Och det är något vi faktiskt kan ändra på, om vi bestämmer oss för att det är viktigt nog.
Rent konkret handlar det om att vi behöver ställa oss en enkel fråga varje gång vi digitaliserar en samhällsfunktion: Vem riskerar att hamna utanför — och vad gör vi åt det?
Om vi tar den frågan på allvar, tror jag att vi kan bygga ett samhälle som är både digitalt och mänskligt. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Före detta VD för ett mindre teknikföretag som nu lever för att förklara svåra tekniska koncept på ett lättförståeligt sätt. Tror starkt på att teknik ska vara tillgänglig för alla, inte bara experter.
Inga kommentarer ännu. Bli den första!
Öppen källkod driver merparten av internet, men förvånansvärt få vet vad det är. En guide till fenomenet som bygger på transparens och samarbete — och varför det angår alla, inte bara programmerare.
Artificiell intelligens börjar ta plats i svenska kommuner och myndigheter — från automatiserad handläggning till chatbottar. Men vad innebär det egentligen för dig som medborgare, och vilka risker finns?
Den svenska maktdelningen fungerar annorlunda än i de flesta andra demokratier – med självständiga myndigheter och ett förbud mot ministerstyre som få känner till. Här förklaras hur gränsen mellan politik och förvaltning ser ut, varför den finns och vad som händer när den utmanas.
Medier formar vår bild av samhället varje dag – men hur? En pedagogisk guide till dagordningsteorin, gestaltning och konsten att läsa nyheter kritiskt i en tid av informationsöverflöd.
