Det finns ett ögonblick som de flesta av oss känner igen. Du står inför ett vägskäl – kanske handlar det om ett jobb, en relation, en flytt – och du märker att du inte vet. Inte bara att du saknar information, utan att du verkligen inte vet vad som är rätt. Kroppen spänner sig. Tankarna börjar snurra i cirklar. Och någonstans djupt inom dig ropar en röst: Bestäm dig. Lös det. Ta reda på svaret.
Men tänk om det modigaste du kan göra i det ögonblicket inte är att gripa efter visshet – utan att stanna kvar i ovisshetens landskap en stund till?
Vi lever i en tid som dyrkar svar. Algoritmer serverar oss skräddarsydda lösningar innan vi hunnit formulera frågan. Självhjälpsböcker lovar fem steg till klarhet. Sociala medier flödar över av människor som verkar veta – veta vem de är, vart de är på väg, vad som är viktigt. Mot den bakgrunden kan känslan av att inte veta upplevas som ett misslyckande, som en brist i vår karaktär snarare än en naturlig del av att vara människa.
Men ovisshet är inte tomhet. Den är, om vi vågar se det, en slags fullhet – ett rum där något nytt kan ta form.
Filosofin har en lång och intim relation med ovisshet. Sokrates, som den antika världens kanske mest berömda tänkare, byggde hela sin metod på insikten att han inte visste. "Jag vet att jag inget vet" – eller mer korrekt uttryckt: "Jag vet åtminstone att jag inte vet det som andra tror sig veta." Det var ingen falsk ödmjukhet. Det var en radikal hållning: att vägra låtsas att man har svaren, och istället låta frågorna leva vidare.
I den skandinaviska tanketraditionen finner vi ett liknande mod hos Søren Kierkegaard, den danske filosofen som ofta kallas existentialismens fader. Kierkegaard menade att livet inte kan levas genom abstrakta system eller färdiga svar. Det som verkligen betyder något – tro, kärlek, identitet – kräver ett språng, ett steg ut i det okända utan garantier. Han kallade det "trons språng", men det gäller inte bara religiös tro. Det gäller varje gång vi väljer att engagera oss i något utan att först ha full kontroll över utfallet.
Det finns en sorts mod i det språnget som vi lätt förbiser. Vi hyllar handlingskraft och beslutsamhet, men Kierkegaard påminner oss om att det krävs ett djupare mod att erkänna: Jag vet inte hur det här slutar, men jag väljer att gå vidare ändå.
Modern psykologi har gett ovisshetens obehag ett namn: ovisshetsintolerans (på engelska intolerance of uncertainty). Det är en tendens hos vissa människor att uppleva ovissa situationer som intensivt hotfulla, oavsett hur sannolikt det faktiskt är att något dåligt ska hända. Forskning inom klinisk psykologi har visat att ovisshetsintolerans har starka kopplingar till ångest och oro – inte minst generaliserat ångestsyndrom, där oron ofta inte handlar om en specifik fara utan om en diffus känsla av att något kan gå fel.
Men här blir det intressant: det är inte ovisshet i sig som skapar lidande. Det är vår relation till ovisshet som avgör hur vi mår. Den kanadensiska psykologen Michel Dugas och hans kollegor har genom sin forskning visat att personer som kan tolerera ovisshet – som kan bära det obehag som följer med att inte veta – tenderar att ha lägre ångestnivåer och högre livstillfredsställelse.
Det handlar alltså inte om att eliminera ovisshet ur livet, vilket ändå vore omöjligt. Det handlar om att utveckla förmågan att vara i den utan att panikslå.
Om vi zoomar ut ytterligare blir det tydligt att ovisshet inte bara är ett psykologiskt problem att lösa – det är ett grundvillkor för mänsklig existens. Vi vet inte vad morgondagen bär med sig. Vi vet inte fullt ut vad andra människor tänker och känner. Vi vet inte ens alltid vad vi själva vill.
Den brittisk-israeliske psykoanalytikern Adam Phillips har uttryckt det ungefär så här: vi är varelser som ständigt gör tolkningar av en värld som aldrig helt avslöjar sig för oss. Och det, menar Phillips, är inte en tragedi – det är vad som gör livet rikt. Om allting vore känt, om alla frågor hade givna svar, skulle det inte finnas utrymme för nyfikenhet, fantasi eller kärlek. Kärlek kräver ju att vi ger oss hän åt någon vi aldrig kan veta allt om.
Jag tänker ibland på ovisshet som månen under molniga nätter. Vi vet att den finns där – den drar i haven, påverkar ljuset – men vi kan inte se den tydligt. Och det är precis den känslan: att något viktigt pågår, men att vi ännu inte kan urskilja formen. Det frestande är att tända alla lampor, att tvinga fram klarhet. Men ibland är det klokare att låta ögonen vänja sig vid halvdunklet.
I den nordiska vintern, med dess långa mörker, har vi historiskt sett tvingats leva med ovisshet på ett alldeles konkret sätt. Kommer våren? Räcker maten? Överlever djuren? Den ovisshet som en gång var fysisk och existentiell lever kvar i oss som en psykologisk erfarenhet – en uro i kroppen som aktiveras när tillvaron inte erbjuder tydliga kartor.
Men det var också i det mörkret som berättelser och sånger föddes. Det var vid den flämtande elden, mitt i det okända, som vi lärde oss att skapa mening – inte trots ovisshet, utan genom den.
Att lära sig leva med ovisshet är inte något man gör en gång för alla. Det är, som mycket annat i det inre livet, en pågående övning. Här är tre förhållningssätt som kan vara till hjälp:
Nästa gång du känner den där rastlösheten inför något osäkert, prova att stanna upp och säga till dig själv: Jag vet inte hur det här kommer att bli. Inte som ett nederlag, utan som en observation. Det kan låta enkelt, men att sätta ord på ovisshet utan att omedelbart jaga efter ett svar är en form av emotionell mognad som vi sällan övar på.
All oro inför ovisshet är inte likadan. Ibland leder oron till att vi samlar information, planerar eller ber om hjälp – det är produktiv oro. Men ofta spinner oron i tomma varv, utan att leda någonstans. Den improduktiva oron är som att gasa med handbromsen i. Om du märker att du går igenom samma oroliga tankar om och om igen utan att komma vidare, kan det vara ett tecken på att du behöver byta strategi – kanske vända dig utåt, röra på kroppen, eller helt enkelt erkänna att det inte finns ett svar just nu.
Det finns en fundamental skillnad mellan att närma sig det okända med frågan "Hur kan jag kontrollera det här?" och frågan "Vad kan jag lära mig av det här?". Den första frågan stänger, den andra öppnar. Den psykologiska forskningen om nyfikenhet – bland annat arbeten av Todd Kashdan – visar att människor som odlar nyfikenhet som grundhållning tenderar att hantera ovisshet bättre. De ser det okända som ett landskap att utforska, inte som ett hot att neutralisera.
Ovisshetens utmaning stannar inte vid det individuella. Den genomsyrar våra relationer och våra arbetsplatser. I nära relationer är det ofta ovisshetens obehag som driver oss att ställa krav på bekräftelse, att söka garantier som ingen kan ge: Älskar du mig verkligen? Kommer du alltid att vara här? Men ett moget relaterande, menar den brittiska psykoterapeuten Esther Perel, kräver att vi kan hålla utrymme för det oförutsägbara – att vi kan älska utan att veta exakt vad framtiden bär med sig.
På svenska arbetsplatser, där konsensus och tydlighet ofta värderas högt, kan ovisshet upplevas som särskilt hotfullt. Men min uppfattning är att de mest kreativa och levande arbetsplatserna är de som vågar stanna i frågan lite längre innan de rusar mot svaret. Att som ledare säga "Vi vet inte ännu, och det är okej" kan vara lika viktigt som att presentera en färdig plan.
Den tyske poeten Rainer Maria Rilke skrev en gång i sina berömda brev till en ung författare:
"Försök att älska frågorna själva, som låsta rum och som böcker skrivna på ett helt främmande språk."
Det är ett citat som jag ofta återvänder till, för det rymmer något väsentligt: att frågorna i sig har ett värde, inte bara som steg på vägen mot svar, utan som bärare av mening. Att leva med öppna frågor – om vem vi är, vad vi vill, vad livet egentligen handlar om – kräver mod. Det kräver att vi litar på att marken kan bära oss även när vi inte ser vart stigen leder.
Kanske är det just det som skiljer visdom från kunskap. Kunskap handlar om att veta. Visdom handlar om att kunna bära det vi inte vet – med värdighet, med nyfikenhet, och med en sorts stilla tillit till att inte alla svar behöver komma just nu.
Månen lyser även när vi inte ser den. Och ibland är det just i det vi inte vet som det mest levande inom oss vilar och väntar.
Saga Månkvist är psykolog och filosof med en passion för att göra komplexa tankemönster begripliga. Hon blandar vetenskaplig grund med poetisk reflektion och hjälper läsare att förstå både sitt eget och andras sätt att tänka.
Inga kommentarer ännu. Bli den första!
Skam är en av våra mest universella och samtidigt mest ensamma upplevelser. Genom Kierkegaards filosofi, Brené Browns forskning och vardaglig reflektion utforskar vi varför vi gömmer oss – och hur vi kan börja hitta tillbaka till oss själva.
Varför slutade vi leka som vuxna — och vad förlorade vi på kuppen? Alva utforskar den fria lekens betydelse, vad forskningen säger och ger dig fem konkreta sätt att bjuda in leken i vardagen igen.
John Searles tankeexperiment "det kinesiska rummet" ställer frågan på sin spets: kan en maskin verkligen förstå, eller bara manipulera symboler? Edvin Strömkvist utforskar ett 45 år gammalt argument som blivit mer aktuellt än någonsin i AI:ns tidsålder.
I en värld där din uppmärksamhet blivit den mest eftertraktade valutan utforskar Edvin Strömkvist hur digitala system exploaterar vår koncentration – och varför förmågan att vara närvarande kan vara vår tids viktigaste motstånd.
